Nämenhej, här bor vi!

Resan går bra. De nedpackade matlådorna med köttfärssås och ris håller blodsockret på en jämn nivå för de två idrottsutövarna. Och energin behövs.

Emil Jönsson hinner knappt kliva ur bilen på garageuppfarten innan han får samtalet som han väntat på.

– Det är Grip, säger han och går undan.

Rikard Grip, förbundskaptenen, ringer för ett ge besked om VM. Kvällen före missade Emil Jönsson chansen att markera i finalen på SM-sprinten. Han kom fyra och Karl-Johan Westberg, som utmanade om en plats i VM-laget, klev upp på pallen.

Emil Jönsson försvinner upp i skogen bakom huset. Han blir borta ett tag.
Anna tar hand om bagaget.

Utanför ytterdörren står en bukett blommor i ett papperspaket. Det är en lyx i var­dagen som Anna unnar sig de få fredagar som de är hemma. Hon bär in de färska blommorna­ som ska snittas och sättas i vas.

Den arkitektritade villan är rymlig, men varm och ombonad.
Samtidigt är hemmet avslöjande: här bor två personer som skapat den bästa miljön för att få träningsvardagen att fungera.

Bakom huset börjar parets joggningsslinga. En hemmasnickrad skylt indikerar starten.

Ute i garaget hänger träningscyklarna på rad och skidor ligger i travar på sina ställ.

I fönstret finns ett inramat foto på Petter Northug, en åkare som både inspirerar och i­rriterar Emil Jönsson. Att åka i samma heat som norrmannen får Emil Jönsson på tå, eller så har det varit i alla fall.

– Vi fick fotot av Patrik Sjöberg när han träffade oss för sitt tv-program (”Patrik möter”). Vi har behållit det, berättar Anna.

Direkt till vänster innanför hallentrén tornar gymmet upp sig. Bakom glasdörrarna finns rullband för skidor, stakmaskin chinsstång och skivstång. Det är där vi landar först. Enklare rörlighetsträning ska kompensera stillasittandet i bilen och stela sprintmuskler. Emil ansluter efter en stund.

Aningen paff.

Rikard Grip har just meddelat att sprint­stjärnan, som tog VM-brons 2011 och OS-brons 2014, ska med till VM, men att han ­inte får åka sprinten.
Emil Jönsson är besviken, förvånad men också medveten om att hans två finaler i världscupen i vinter är i klassisk stil och i­nte VM-disciplinen fri stil. Han är glad över ­chansen att få köra 15 kilometer klassiskt, en distans som han vann på SM – men har svårt att smälta motgången.

– Jag är otroligt besviken över att inte få åka sprint. Det är det som hela min karriär har handlat om och det är där jag har mina styrkor, säger Emil Jönsson.

Övningarna får kroppens muskler att slappna av, men sinnet är fortfarande spänt.

Det var en omtumlande nyhet.

– Efter en krånglig säsong är det inget som jag kan vara sur för, sedan är det klart att jag skulle vilja åka den. Men jag tycker att det är synd att jag har fått till känslan för sent, ­säger Emil Jönsson.

Han resonerar med sig själv och med ­Anna.

Emil Jönsson skulle kunnat ha kört ut oss, stängt in sig och varit sur, men skid-Emil fungerar inte på det sättet.

Han finner en positiv edge på en av karriärens tyngre motgångar och pekar på vad som driver honom.

– Kärleken till det här, till skidåkningen, det är det som är värt allt. Även om man inte får åka sprint, säger han.

Han sträcker ut sin höftböjarmuskel. Livet går vidare och nu handlar det om att ställa om fokus.

I fönstret ligger parets mästerskaps­medaljer: OS-guldet från damernas stafett i Sotji i sällskap av sprintbronsen från samma mästerskap och så de tidiga OS-silvren som Anna Haag vann 2010.

– Vi hade medaljerna i en låda och så tänkte jag att jag skulle hänga upp dem, men det kändes lite kaxigt. Vi tog fram dem och de har blivit kvar i fönstret. Det är roligare för de som kommer hit kanske, men visst inspirerar de. Det vi gör här inne är bara slit, så det är lite för att veta att det är värt det, säger Emil.

Vilken medalj inspirerar dig mest?

– Den första medaljen som Anna tog. Den i skiathlon på OS. Det var då man förstod att det var möjligt, det man trott var omöjligt, s­äger Emil Jönsson.

2010 spurtade Anna Haag ner polskan Justyna Kowalczyk och norskan Kristin Störmer Steira på skiathlonloppet i Whistler.

Det var sju år sedan. Sju år av nya framgångar och flera svåra motgångar.
Tomten som huset står på hittade Anna och Emil under hösten 2011.
Formerna är mjuka och vinklarna bildar en innergård där poolen ligger skyddad.

Inredningen är smakfull och miljöerna skapade efter Annas och Emils personliga behov.

De fick nys om läget under en av sina många joggningsturer i området och det var skidskytteparet Helena och David Ekholm som ledde dem rätt.

– Vi var ute och tränade. David och Helena hade köpt tomten här nere och han var där och röjde. Vi tyckte att de hade hittat en fantastiskt läge och David berättade att det ­skulle komma ut två tomter till, säger Anna Haag.
De köpte marken. I juni 2012 fick de ritningarna. De bestämde att byggstart skulle ske e­fter OS 2018, men ändrade sig.

Projektet blev ett andningshål, en gemensam dröm som drivit dem framåt och inne-burit välkomna avbrott i skidsatsningen.

Men visst tvekade de innan spaden sattes i jorden.

– Man ska inte ha något vid sidan av när man idrottar. Det har man inpräntat. Ska man vara idrottare och lyckas ska man inte göra n­ågot annat än idrotta. Men vi kom på att vi har mycket tid över och det kändes kul att ­tänka på något annat, säger Emil.

Han satt själv på OS-lägret i Seiser Alm v­intern 2014 och beställde innerdörrrar och annat material.

– Det blev en utmaning i sig, att hitta material och kolla priser. Vi hade lång tid på oss att beställa och det var som en tävling att kunna bygga huset och hålla budgeten för vad vi skulle kunna klara med våra medel, ­säger Emil och påpekar:

– Men det var kul, det gav energi. Om man i husbyggen kunde trolla bort det ekonomiska­ är det bland det roligaste i livet som man kan göra tillsammans. Men det ger också en krydda­ i att man måste hålla sig inom en viss ram. Vi behövde ha ett projekt som inte handlade om skidteknik. Jag måste pysa ur idrottsidioten i mig, för går jag in för något blir den för stark. Det hade inte gått att leva med mig om jag bara ägnade mig åt det …

Anna Haag nickar och ler igenkännande.

Hon vet vad den blivande maken menar.

Vägen har inte varit spikrak för någon av dem och vårt samtal kring matbordet i husets övre våning landar snart i en diskussion om hur enkelt det som yngre åkare var att identifiera sig med sina resultat.

– Åkte man dåligt en helg vågade man ­inte titta folk i ögonen när man gick och hand­lade. Det är en trygghet att få vänner utanför idrotten. Det tar inte bort fokus men man inser att man är inte en dålig människa för att man i­nte presterar, säger Emil.

– Det diskuterade jag med Therese (Johaug). Att det är så lätt att man efter ett dåligt resultat blir uppgiven. Hon sade: så kan man inte tänka. Resultat är en grej men du är människa och det har ju inget att göra med det som du presterar i spåret. Du är samma person oavsett om du vinner eller kommer på plats 50, fyller Anna i.

Det har Anna Haag och Emil Jönsson fått lära sig den hårda vägen.

De har båda haft fina framgångar, men har tyngre säsonger bakom sig med skador och sjukdomar. Inför VM i Lahtis har Anna Haag missat tävlingarna i Ulricehamn och Falun. Hon har mörkat en sjukdomsperiod för att slippa skitsnack. Hon blev sjuk efter ett hårt pass på hög höjd dagen före Idrottsgalan.

– Du ska inte gå på gala, du ska inte träffa människor, du ska inte äta pizza, du ska inte dricka vin. Det finns så många ramar som är skapade för länge sedan men som inte känns relevanta i dag, säger Anna.

Sjukdomen förvärrades och Anna låg två dagar i ett mörkt rum.

– Jag blir jättelätt sjuk, det är min vardag. Det får jag leva med. Jag blir sjuk tre till fyra gånger per år. Men eftersom alla andra i laget inte blir det så är det som att jag gör någonting dåligt. Därför valde vi att inte säga något, för jag var stressad. Jag var i ett så bra slag, sedan fick jag den smällen och kände att jag inte orkade ta ifrågasättandet också. Jag satsade på att bli frisk, förklarar hon.

– När vi tog på oss att göra det vi gjorde på galan (deltog i underhållningen) fick vi mycket­ positiv respons, men när du får det finns också risken att du får negativ respons. Vi har själva valt att vara offentliga, men i vissa fall gör det så ont att få kritiken, säger hon.

Ett uttryck för den kritik som paret fått ­under vintern kommer från profilen och tv-journalisten Elisabet Höglund som beskrev dem som ”veklingar”.

Den formen av kritik – hur berör det er?

Anna: – Väldigt lite.
Emil: – Alla människor påverkas nog av n­egativt kritik, annars ljuger man nog. Det är klart att det finns en sådan känsla, men vi är tacksamma om att det finns folk som bryr sig. Ärligt. Hade ingen tyckt något negativt hade det inte funnits de som brytt sig och varit ­positiva heller.

Anna: – Tänk på att hon var elitidrottande på 60-talet i Sverige och kvinna. Hur lätt kan det ha varit? Om man vänder på det.

Emil: – En sådan person vill nog väldigt mycket­, de vill att vi ska åka bra och vara friska. Det kan ta sig olika uttryck.

Anna: – Du och jag tar nog mindre åt oss av det där än vad vår familj gör. När detta ­hände kom grannarna över med en blomma och ­sade ”vi tycker i alla fall om dig”. Jag läser ­inte media under säsong och visste inte vad det handlade om. Men jag sade ”ni behöver inte oroa er över mig, jag mår bra”.

Är det viktigt för er med sociala medier?

– Jag tycker att min plikt som skidåkare och som en del av Sveriges landslag är att vara en förebild. Som förebild ska jag också vara lätt att nå. Jag har insett att det är viktigt att ­vara transparent och visa vem jag är. Framför allt för unga tjejer, men inser att jag är det också med personer i min egen ålder, säger Anna Haag.

Kan ni känna att det finns folk som ­nästan irriterar sig på positiva inslag på sociala medier?

– Mer förr än nu. På något sätt har vi jobbat in att vi är som vi är. Sedan när vi gör intervjuer­ så är vi ganska ärliga och visar vår besvikelse när det gått dåligt. I grunden är vi bara väldigt positiva och jag upplever inte att vi får skit för det, säger Anna Haag.

– När jag och Emil lever vårt liv, som vi mår bra av, så är det väldigt lätt att kritisera det. För idrottsvärlden är väldigt svart eller vit. Antingen är du för jäkla bra eller också är du kass, säger Anna Haag.

De påpekar den enorma positiva kick det innebär att ha kontakt med sina fans.

Dagar som känns tunga får ett lyft av ­glada tillrop och många hör av sig om tips och råd.

Anna Haag har slagit sig in i VM-truppen tack vare sin erfarenhet. Men det är förstås inte allt. Resultaten kommer i första hand. Före jul i Davos var kom hon på tionde plats på 15 km och på milen i La Clusaz var hon ­åtta. Detta­ efter en höst när hon gjort fina test­resultat men också tvivlat. En okänd rygg­skada skapade oro under våren.

– Det var en utbuktning på en av diskarna och en förändring i ryggraden som är konstant. Jag visste inte om jag skulle kunna fortsätta. Jag fick göra en magnetkameraundersökning.

Efter ett uppehåll från skidrörelserna släppte problemen.

– Utbuktningen har gått tillbaka, nu är det bara den där lilla förändringen som påverkar ibland. Jag har valt att inte lägga ut information om skadan för att inte förknippas med den, påpekar hon.

Anna Haag reser sig. Hon går fram till gymnastikringarna som sitter fast i två rejäla band kring takets bjälkar, de som ramar in sten­huset och ger vardagsrummet en robust fjällkänsla. Hon drar sig upp och hänger plötsligt upp och ner.

Hon ser allt klart.

– Vi har det här hemmet, vi har varandra och förankringar i livet. Vi är skidåkare, men vi är framför allt de personer vi är, säger ­Anna.

Text

Foto